Nyårskrönika 2013

Här är jag inte inne så ofta, varken för att skriva eller för att kolla. Kanske lite en sammanfattning av året, på ett sätt. Dvs att tiden inte räckt till och energin har dirigerats åt "måsten" och bland dem återfinns inte att skriva recept på mat jag snott ihop hemma. En bild och en kort kommentar, javisst. Tid för sociala medier finns alltid - jag har inte DÖTT!

Det har varit ett händelserikt år, kanske mer än vanligt. Jo, jag tror det. Jag lämnade in om tjänstledigt redan i mellandagarna 2012 och gick efter en del fighter (onödiga sådana) med stofilistiska chefer med betong i servon, snarare än olja, så "vann" jag och facket kampen. Vilket egentligen var självklart från första början att jag skulle (därav onödigt) och skrämseltaktiken från cheferna byttes i ett slag ut mot pudeltaktik, med tillhörande svans mellan benen. 

Frågan är vad jag vann? Arbetslöshet och osäkerhet? Massor av jobb som egenföretagare? 

Med en dubbelgravid fästmö och ett nyinköpt hus att se till, var det inte de bästa förutsättningarna, kanske... 

Så när de jobb min firma räknat med, försvann, så såg jag mig om efter andra jobb. Intressant nog, så fanns inga jobb, inom det offentliga, som passade mig INNAN jag ansökte om tjänstledigt, men EFTER, så kryllade det av dem. Ödet? 

Jag sökte ett par och blev kontaktad av två av de mest intressanta, där det ena, inofficiellt mer eller mindre lovades åt mig. 

Efter många intervjuer och lång ovisshet, så blev jag uppringd, där jag befann mig på Östermalmstorg i Stockholm och fick frågan om jag var intresserad av jobbet som Kostchef i Lekebergs kommun. Jag svarade ja. 

I och med det sa jag upp mig från Örebro Kommun och tiden på Virginska Skolan var därmed över. En spännande tid, som givit mig massor, på många olika plan. 

Arbetslösheten mellan sista mars och första maj, gick fort och återigen, ironiskt nog, så började nu jobben som företagare att komma in. 

I ett gemensamt beslut, sa jag och min fästmö ja till jobben. Vi visste att vi skulle få barn och vi visste att det var två. Vi visste dock inte HUR jobbigt det skulle bli, eller HUR tungt det skulle vara för min fästmö att vara gravid med två barn. Det slet oerhört på hennes kropp och på bådas psyke, framförallt under sommaren, då vi åkte in och ut på BB, en period var vi där i 8 nätter. I och med det ställdes en dubbelkurs i Haparanda in och flyttades till hösten. Tiden att skriva kursmaterial åts sakta men säkert upp. Trots det ville jag genomföra dem, säger man nej i början är man körd sen, tänkte jag. Vet inte om det var rätt eller fel. 

Den första tiden som Kostchef gick åt till att förstå jobbet, verksamheten och människorna. En hel del gammalt skulle rensas bort också. Säck efter säck med helt irrelevanta pärmar och sen länge uttjänta skrifter åkte i soporna. 

Sen kom till slut mina små tvillingpojkar och jag var hemma en månad, livet var sig inte likt efter det. Kort därefter åkte jag till Haparanda för min första kurs. 

Resterande kursmaterial har skrivits i pingishallar, hotell, tåg och flygplatser. På kvällarna har jag varit på tok för trött, för det mesta. 

Offentligt sett har året och framförallt hösten varit händelserik, med medverkan på Stora Måltidsdagen, möten med nya intressanta människor och för Grupoen för Offentlig Måltid, har hösten varit lite av en berg och dalbana. Johan Andersson lät hälsa att han ville lägga sitt medlemsskap på is under en tid, men kom sedan tillbaks ganska snabbt. Annika fick ett stipendium som skänktes till gruppen, med löfte om att spenderas på utveckling av skolmaten och vi planerade en resa till Köpenhamn, med ett större "styrelsemöte", samt besök inom den mycket intressanta, danska offentliga måltiden. Av personliga skäl har Annika nyligen lagt sin aktiva del i OM åt sidan, för åtminstone ett år framåt. Ett beslut hon inte är glad över, men som är nödvändigt. Vi kommer sakna henne, men även hålla kontakten, naturligtvis. Samtidigt har OM nämts i viktiga sammanhang som en grupp att räkna med och, kan man väl säga, "erkänts" i en ledare, som en av de konstellationer inom den offentliga måltiden, som är värd att nämna. Det vet jag inte om det var ett självändamål från början, men det är ju kul, samtidigt som det bygger upp en viss press på att leva upp till dessa saker.  Vi fortsätter nog ungefär som vanligt och arbetar för sådant vi själva vill, men under våren 2014 kommer vårt arbete nog synas lite mer, i och med ett spännande uppdrag vi fått. Mer om det kommer...,

Kostchefsuppdraget går framåt, även om jag vill att MER ska hända NU! En viktig milstolpe kommer nog att vara, när det måltidspolitiska programmet tas upp för beslut i KF i februari. Då har vi ett styrdokument att luta oss mot, som alla måste förhålla sig till som har med måltiden att göra -oavsett om man är pedagog, kock, rektor, vårdare eller vad det nu kan vara. Det känns som en nödvändighet för utvecklingen i Lekeberg. I och med det, sällar sig Lekebergs kommun till den hälft av alla Sveriges kommuner, som HAR ett politiskt styrdokument om den offentliga måltiden. 

Ett år med nytt jobb, många resor, hårt arbete, lite sömn, men också obeskrivlig kärlek, nådda mål och givande möten, alltså. 

Tack alla som arbetat med mig, svarat på mina frågor, litat på mig och Ni som bara ringt och sagt hej. Jag gillar Er! 

Mot ett nytt år och ett bättre "så har det alltid varit"! 

Anita Broddesson

Vår grupp OM, har en egen blog, som fungerar lite som en hemsida. För att sprida det goda exemplet och lyfta olika människor eller händelser som har med Offentliga Måltider att göra, påbörjar vi nu en egen serie med intervjuer eller betraktelser.
Fritt från annonser och sponsring.
Från kollega till kollega.

Först ut är en artikel om Anita Broddesson:

http://offentligamaltider.blogspot.se/2013/05/om-moter-anita-broddesson.html

Psykologi

Idag fick jag en liten rapport från mitt förra jobb, av en händelse. Jag har funderat under kvällen på om jag skall skriva om det, eller inte, för att jag inte vet hur det kan tolkas. Men jag har kommit fram till att jag tycker att det är såpass intressant att jag gör det ändå.

Den nya kökschefen har fantastiska meriter, både vad gäller matlagning och ledarskapsvana - jag har träffat honom och tycker att han verkar vara en riktigt bra kille, på alla plan. Jag känner mig tillfreds med att just han har tagit över, där jag lämnade och jag tror att han kan utveckla köket och restaurangen än mer i den utstakade riktningen.

Han har dock inte gjort så mycket i köket (vilket inte är konstigt på något sätt, speciellt som han säkert vill iaktta och inte lägga sig i, samt lägga fokus på att lära känna personalen - ett mycket klokt val!). Menyn, vet jag, satte personalen själva, innan jag slutade och har fortsatt med detta. Rapporten gick ut på att personalen gillat sättet vi jobbat på och jobbat fram tillsammans och vill fortsätta med det och därför egentligen inte ändrat någonting, sen jag slutade. Det borde med andra ord inte vara någon förändring som gästerna egentligen borde uppleva som särskilt markant.

Trots det säger gästerna att de tycker att allt blivit så mycket bättre och även pedagoger berättar att eleverna har en mycket positiv inställning till maten, sen den gamla kökschefen slutat! Enligt egen utsago har personalen själva då svarat att de ju inte ändrat något och att det lika lite var JAG som lagade maten förut, som det är det den nya kökschefen som gör det nu. Det är ju DE som gör det och dessutom på samma sätt som vi gjorde för en dryg månad sen.

Jag finner det mycket intressant hur det kan bli så. Vad är det som gör att upplevelsen av maten förändrats så mycket, på så kort tid, bara för att jag slutade?

En teori är att det nu verkligen är personalen själva som bestämmer och skapar - även om de gör det med de verktyg jag jobbat fram med dem. Att de nu skapar ända från grunden och hela vägen ut till gästen och därför tar ett större ansvar, har större engagemang och kan med sin nya kunskap genomföra det på ett sätt som avspeglar sig i såväl smaker som känsla i matsalen. Kan det vara så?

Till en skräddarsydd kurs för en kommun i Norrland, senare i sommar, skrev jag en inbjudan, där jag använde orden: "Den viktigaste och bästa kryddan i maten är KÄRLEK, ENGAGEMANG och KUNSKAP". I sånt fall stämmer det.

Jag skrev också att de tre sakerna leder till STOLTHET.

Jag vet såklart inte vad det kan bero på. Det finns naturligtvis mer negativa sätt att se det på och utan rapporten från personalen, skulle jag med stor sannolikhet hänge mig åt det synsättet, så jag är glad att ha fått denna bild från en person jag känner att jag litar på.

Jag blir väldigt stolt när jag tänker på detta. Stolt över att personalen inte gått tillbaks till den toppstyrda och urtrista menyn, utan själva planerat och skapat förutsättningar för att trivas på jobbet och därmed laga bra mat som ger eleverna en bra upplevelse. Lite stolt över att ha varit med och skapat detta är jag allt också.

Till den nya kökschefen säger jag:Grovarbetet är gjort. Broarna är byggda. Immunitet är skapad. Kreativitet och engagemang finns. Förvalta och bygg vidare! Skolmatsgastro nästa!


På mitt NYA jobb då?

Jo, det är lite kaos, men möte med politiker inbokade och strategier utifrån verksamheten börjar ta form. Snart kanske jag har ett kontor också.....

Kaffenörd, kostchef, pappa.

Är jag kaffenörd? Det frågar Arne Holmberg mig i dagens Boulevard, den 17/4:e. Han frågar mig om vad det innebär att vara kostchef och om en föreläsning jag hittade på Twitter.
Radiointervjun här, från 0:33 in i klippet till 0:54, med försnack, där Arne och Madde retar mig lite innan och lite musik här och där.

Föreläsningen görs inom Tedx-konceptet och föreläsare är Anna Lappé, som pratar om marknadsföringen mot barn, av företag som McDonald´s, Coca-Cola och Pepsi tex. Det handlar om ungdomar som får löständer i 20-årsåldern pga överintag av läsk och socker.

Se den här: http://www.upworthy.com/watch-the-video-that-coca-cola-and-mcdonalds-hope-you-never-see?g=2

Trädgård

Idag har jag grävt bort lite mossa från en plats i vår trädgård, där det förut stått ett par stora buskar, som tillsammans med den förut mycket höga häcken, dolt platsen från sol. Tydligen gillar mossa sådana ställen. Det var inte det lättaste, åtminstone inte så lätt som jag trodde, eftersom det var fullt av rötter som mossan växt ihop med. Upptäckte dessutom att däcket till skottkärran pajat och inte gick att pumpa.

Jag kan inte så mycket om sånt, dvs hus, trädgård, gräsmatta etc. Men det finns ju mycket att läsa på internet, i tidningar och så kan man ju snacka med grannen, som kämpat mot mossan flera år. Av honom fick jag ett superbra tips, som är enkelt och dessutom kostar en bråkdel av vad konventionella mossbekämpningsmedel gör. Skönt, då behöver man inte uppfinna hjulet igen, s.a.s.

Mossan, jag grävde upp, var rätt så mycket tyngre än jag kanske trott, speciellt eftersom det är så blött i marken. Utan skottkärra och med en rygg jag är lite rädd om, så fick jag hitta på en annan lösning, men naturligtvis fick jag lägga till lite jävlaranamma.

Jag hittade lite jord och gödsel och annat, som de förra ägarna lämnat kvar, tillsammans med en påse gräsfrön. Så tillslut fick jag till platsen, som nu är jämn av ny jord, med hönsgödsel under och runt om (mossa gillar inte gödsel) och med gräsfrön ovanpå, lite lätt nedmullad. Då kom solen fram och jag kände mig rätt nöjd där jag stod, med immiga glasögon fulla av svettränder, skjortan full av lera och gödsel och skitiga handskar och stövlar.

Med lite nya idéer och lösningar, sökande efter kunskap och ödmjukhet inför andra människors erfarenhet, utnyttjande av befintliga resurser och lite arbetsmoral, kan man skapa bra förutsättningar för gräs att gro - trots att att man inte kan allt.

Behöver jag säga att jag ser fram emot att hämta matjord och torv på fredag och få ordning på landet jag grävde ut i höstas? Längtar efter att plantera ut de skott jag drar upp inomhus just nu och att få sätta sallad och märgbönor i den bördiga jorden. Att få följa hela förloppet, från frö till härliga råvaror till mina sensommarsallader känns underbart.

Måltidschef förresten - bra ord - suger på det.....

Ett nytt perspektiv

Jag är ödmjuk. Kanske inte alltid som person, men det är nog för det mesta ett sätt för mig att våga göra saker. Som Pippi; "Det här har jag aldrig gjort förr - det ska nog gå bra".

Riktigt så lätt tar jag nog inte på saker, snarare tvärtom.

När jag fick besked, efter lång väntan och många turer, om att Lekebergs kommun ville erbjuda mig jobbet som kostchef - då blev jag såklart glad! Glad och lättad, eftersom jag hade många olika saker att ta i beaktning, bla andra arbetsgivare som väntade på mitt svar. Ungefär en sekund efter den glada känslan, kom känslan av nervositet och press.

Det är ett jobb fyllt av ansvar. Ansvar gentemot gästerna, barn och gamla. Ansvar gentemot personalen. Ansvar gentemot kommunens innevånare tillika skattebetalare. Ansvar gentemot politiker och kommunledning. Ansvar som en av beslutsfattarna och företrädarna för den offentliga måltiden i Sverige.

Det är jag ödmjuk inför och har massor att lära.

Det är lika mycket en chans som det är ett ansvar. En möjlighet att verkligen påverka och göra skillnad. Jag ser det som en möjlighet att FÅ lära mig massor, istället för att MÅSTE lära mig, det känns mycket bättre.

Alla utmaningar är en möjlighet. Alla problem har en lösning. Alla risker innebär en chans.

Med de orden sagda, så kan jag också säga att det känns väldigt skönt att ha en grupp människor att vända sig till. En grupp där alla erbjuder ett prestigelöst samarbete och utbyte av idéer. Den devisen passar bra in på OM. Jag är väldigt tacksam för att vi finns!

Tillsammans gör vi skillnad!

En måltid. En upplevelse. Som det borde vara.

The Flying Elk

Imorgon åker jag till Stockholm. Mycket tidigt. Väl på plats tänker jag mig en löptur på Djurgården, eftersom jag anländer till Riddargatan. Sedan skall det jobbas och kanske träffas med någon trevlig prick. Framåt eftermiddagen träffas fyra femtedelar av OM för att diskutera fram lite mer konkreta saker. Efter det träffar vi, som jag förstått, största delen av Barnens Matråd för första gången som grupp. Det ska bli riktigt kul! Vi avslutar kvällen med att kolla in Frantzen och Lindbergs nya pub, The Flying Elk. Riktigt spännande ska det bli och jag tycker namnet är extra kul, då det är taget från en Jämtländsk skröna.
Ett nytt blogginlägg är att vänta imorgon, på den här adressen:

http://offentligamaltider.blogspot.se

Jag kan avslöja att det kommer att behandla viktiga ämnen som gympasalar och måltider....

Ses imorrn!